Brf iverson

Husets historia / Fastigheten Norrtälje 5 
Bostadsrättsföreningen Iverson bildades 2003 och äger fastigheten Norrtälje 5 med adresserna Engelbrektsgatan 15-17 och Iversonsgatan 6 i Stockholm. Fastigheten är byggd 1879 av byggherre LG Andersson, JP Edlund och CA Björklund. Fastigheten genomgick en omfattande ombyggnad mellan 1922-23 efter ritningar av arkitekt I Callmander som då ägde fastigheten.

Fasadgestaltningen är från 1920-talet. Entrén (från Engelbrektsgatan) är liksom fastigheten i övrigt präglad av ombyggnaden på 1920-talet.

Namnet Iversonsgatan
Iversonsgatan hette fram till år 1909 Iversons gränd. Gatan är döpt efter en gammal snickarålderman som hette Fredric Iwerson. Han ägde tre tomter längs den på hans tid namnlösa gränden. På Tillaeus klassiska Stockholmskarta från 1733 saknar gränden också namn. År 1806, fem år efter Fredric Iwersons död, föreslogs namnet Iversons gränd av dåvarande namnberedningen. (Källa: "Stockholms gatunamn")

Kvarteren Norvästra Östermalm (Eriksberg)
I de nordvästra delarna av Östermalm finns den bebyggelse som i dagligt tal kallas Eriksbergsområdet, Lärkstaden och Villastaden. Området faller helt inom Engelbrekts församling och begränsas av Birger Jarlsgatan, Odengatan, Valhallavägen, Sturegatan, Karlavägen och Engelbrektsgatan, de båda kvarteren Träskfloden och Borgarskolan vid Jarlaplan undantagna.

Området, som före år 1906 var en del av Hedvig Eleonora församling, hör till de delar av innerstaden som relativt sent blev föremål för reglering och exploatering, ännu på 1910-talet var stora delar obebyggda eller upptagna av småskalig äldre bebyggelse. Ett undantag var Villastaden, som redan under 1870-talet växte upp på privat initiativ i rektangulära kvarter norr om Humlegården. Tillämpandet av den lindhagenska stadsplanen från 1866 förutsatte med sina raka gator relativt jämn eller åtminstone utjämnad mark, vilket på flera håll förde med sig dryga kostnader för nivellering av den kuperade terrängen. Detta och andra orsaker gjorde att planens realiserande inom höglänta eller perifert belägna områden ofta kom att skjutas på framtiden. Det skulle också dröja till fram emot 1910 innan byggnadsverksamhet i större skala kom igång i de bergiga delarna väster om Villastaden, och då med ett förändrat planinnehåll.

Den enda bebyggelse som bar stadskaraktär före 1800-talets regleringar var av naturliga skäl koncentrerad till områdets sydliga delar, omedelbart väster om Humlegården. Marken som utgjorde Humlegården förblev länge i kronans ägo efter att delar av Ladugårdslandet enligt Kungl. Brev 1639 och 1640 införlivats med Stockholm. Ett plank och senare en mur avstängde Humlegården från omgivningen. Här innanför odlades till en början just humle för kronans behov, senare även köksväxter och fruktträd av olika slag. På 1680-talet uppfördes det lusthus för Ulrika Eleonora, som under namnet Rotundan prydde platsen i nära två hundra år, tills det på 1880-talet ersattes av Frithiof Kjellbergs Linnéstaty. Dessförinnan hade Humlegarden sedan länge varit öppen för allmänheten och var som sådan en populär promenadplats. På 1870-talet övergick parken från statlig till kommunal förvaltning, och efter att en tid ha råkat i lägervall påbörjades nu en omdaning och försköning under ledning av stadsträdgårdsmästaren A Medin. I södra delen av parken hade staten, före överlåtandet till staden, uppfört Kungl. Biblioteket efter ritningar av arkitekten FGA Dahl.

Inte långt ifrån Humlegården längs Brunkebergsåsens östra sida, slingrade sig Rännilen eller Kattrumpeån från Trasket ner till Katthavet, den innersta delen av Nybroviken som sedan 1850-talet utgörs av Berzelii Park. Trasket var en sjö belägen ungefär mellan Surbrunnsgatan och nuvarande Eriksbergsplan. På stadsingenjör Petrus Tillaeus' kända karta från 1733 är sjön utsatt under namnet Stora Trasket. Över sjön gick Winter Wagen, som vintertid underlättade transporterna mellan Regeringsgatan och Roslagstullsgatan. Sjön uppgrundades successivt genom att den länge nyttjades till avstjälpningsplats för allehanda avskräde, vid mitten av 1800-talet kallades området Träskängen och vid sekelskiftet 1900 var sjön sedan länge helt igenfylld och försvunnen. Kvartersnamnet Traskfloden vid Jarlaplan påminner idag om den forna sjöns läge och karaktär.

Bergsområdet mellan Humlegården och Rännilen torde ha varit det som först togs i besittning för bebyggelse. Här uppläts år 1669 en kvarntomt åt en rådman Hörner i kvarteret Norrtälje vid Humlegården. En väderkvarn med namnet Lilla Träskan är också utsatt i detta läge på Tillaeus' karta år 1733. Strax intill fanns ytterligare en kvarn, Stora Träskan, belägen ungefär där försäkringsbolaget TRYGG:s hus senare byggdes i kvarteret Sparbössan. Kvarnarna hade troligen fått sina namn efter närheten till den nyss omtalade sjön. Dessa båda kvarnar synes dock ha varit försvunna med ingången av 1800-talet, stadens expanderande i det relativt centrala läget hade sannolikt trängt undan dem till förmån för den alltmer tätnande bostadsbebyggelsen. Som på många andra ställen i staden fick de intilliggande gatorna namn efter de närbelägna kvarnarna. Namnen Stora och Lilla Qvarngränd kom därtill att överleva själva kvarnarna med nära ett hundra år, inte förrän 1891 ändrades dessa till Norrteljegatan och Rimbogatan. Gränderna gick från söder fram mellan de tre kvarteren Hackelfjall Större, Hjulspiken och Norrtelje och korsade därefter den gata som sedan 1806 hetat Iverssons Gränd efter en snickarålderman Fredrik Iversson, vilken hade ägt tomter har. Norr om Iverssons Gränd låg de tre kvarteren Hackelfjall Mindre, Lerlafven och Trojenborg.

Den lilla "förstaden" begränsades i väster av Stora Träskgatan, som senare skulle bli Birger Jarlsgatan, öster om de sex kvarteren gick Vestra Humlegårdsgatan, senare Engelbrektsgatan. I gränsen mot Eriksberg förbands Stora Träskgatan med Humlegården av den vinkelböjda Lilla Träskgatan. Bebyggelsen i området bestod länge av små oansenliga hus av trä eller sten i en eller två våningar, vid 1800-talets mitt kompletterade med några, som det visade sig, relativt kortlivade hyreskaserner med i något fall anda upp till fem våningar.

Den lilla "förstaden" utgjorde länge sista utposten mot norr i den här trakten vad beträffar sammanhängande stadsbebyggelse. Det i norr angränsande bergspartiet hade under en period på 1600-talet ägts av rådmannen Joel Hörner. Här låg det för linberedning avsedda "häckelverket", vilket sannolikt var upphov till de nu sedan länge försvunna kvartersnamnen i närheten, Möjligen var det Hörner som uppförde det stenhus på Eriksberg, som efter åtskilliga om- och påbyggnader slutligen revs på 1930-talet. Efter Hörners död hade området flera ägare, på Tillaeus' karta är det markerat som Rosskamps Egor, mera känt skulle det bli sedan trädgårdsmästaren Erik Lindbom på 1750-talet inköpt egendomen. Efter honom uppkallades området Eriksberg, och som han även kallade sig traktör uppstod här snart ett populärt utvärdshus, där också konserter hölls och teaterstycken uppfördes. "Stora Träsksalen", inrymd i en lokal tillbyggd av Lindbom år 1763, var under en period på 1780-talet hemvist för den Stenborgska teatergruppen under ledning av Carl Stenborg. Här uppfördes lustspel och operetter, och på sätt och vis uppstod här en tidig föregångare till stockholmsrevyn.

Ar 1788, några år efter Erik Lindboms död, förvärvade Timmermansorden Eriksberg, och allt sedan dess har platsen varit ordens enda säte i Sverige. Timmermansorden, vars syften var inriktade på välgörenhet, inrättade på Eriksberg år 1796 ett hem för invalider varibland fanns skadade soldater och personer som blivit skadade i samband med husbyggen. Själva huvudbyggnaden genomgick under åren ett flertal förändringar såväl interiört som exteriört, exempelvis utvidgades huset år 1817 med sju fönsteraxlar mot norr. Senast 1897 tillbyggdes ett par flyglar som något förryckte balansen i det tvåvåniga, inte mindre än nitton fönsteraxlar långa huset. Det revs slutligen 1933 för att lämna plats åt nya hyreshus vid Runebergsgatan. Ett nytt "hospital" byggdes också, år 1880 uppfördes ett stenhus i två våningar ungefär på platsen för nuvarande Häggen nr 2. Vida synlig var den väderkvarn av holländsk typ, som mellan 1805 och 1889 stod på bergspartiets högsta punkt, alldeles norr om huvudbyggnaden. Norr om Eriksbergshöjden, mellan Birger Jarlsgatan och Karlavägen, låg marken länge obebyggd eller upptagen av enkel träbebyggelse, upplag m m. De dåliga grundförhållandena var här en bidragande orsak till att exempelvis kv Sälgen med ett undantag inte förrän på 1920-talet lockade hugade exploatörer. 

Källa: Stockholms stadsmuseum

Humlegården
År 1619 lät Gustav II Adolf anlägga en Humlegård på Ladugårdslandet. 1652 fick den franske trädgårdsmästaren André Mollet uppdrag av Drottning Kristina att omvandla humlegården till en kvartersindelad trädgård i fransk stil med två alléer som korsade varandra i trädgårdens mitt. Fortfarande användes trädgården för odling. På 1700-talet minskade hovets intresse och trädgården blir en folklig promenad- och nöjesplats. I samband med uppförandet av Kungliga biblioteket på 1880-talet anlades en ny stadspark i romantisk stil under ledning av stadsträdgårdsmästaren Alfred Medin. Parken gestaltades med breda kurviga gångvägar och exotiska träd planterades i täta grupper som formerade parkrummen. Blommande buskar och stora blomsterplanteringar anlades. Alléerna föryngrades 1893. Parken växte till och gallrades successivt under 1900-talet. En omfattande etappvis förnyelse genomfördes mellan 1940-1960 under ledning av stadsträdgårdsmästaren Holger Blom. Upprustningen gestaltades i vad som kallats Stockholmsskolan.

Humlegården är en av de största parkerna i Stockholm med en kvadratisk form på närmare 11 hektar . Humlegården är idag av mycket stort socialt värde och utgör en arena för många olika grupper av människor. Dess många värdefulla kvaliteter är bland annat de stora gröna och öppna gräsytorna som inbjuder till att sola och picknicka, de många lekmöjligheterna, blomprakten, uteserveringarna, möjligheterna till stora evenemang och helt enkelt att kunna njuta av den gröna rofyllda oasen. Parken är av riksintresse för kulturminnesvården, där den norra delen betecknas som kulturreservat och den södra delen med Kungliga Biblioteket utgör statligt byggnadsminne. 

Källa: Stockholm stad